Texts

Tankar om en bild by Susanne Fessé Sfoto - 2014

Kära Hannah,

Ta inte det här fel nu, men titeln till bilden berör mig först mer än själva fotografiet. Det beror nog på att jag känner igen mig i meningen ”Protect me from what I want”. För jag har varit en person som velat stå på barrikaderna och skrika ut hur det ligger till. Jag har velat kämpa för min åsikt genom konsten. Men just nu vill jag bara skydda mig från vad det innebär att vara konstnär. Jag har istället valt att skriva om personer som du. Människor som gör sitt bästa för att vi andra ska beröras av viktiga frågor i omvärld.

På bilden står du klädd i linne och jeans. Håret är lite slarvigt uppsatt och bakgrunden ser ut som en stor vit målarduk som färgats lite grå av dagsljuset. Jag undrar vad du tänker på, för det är omöjligt att se några känslor i ditt kroppsspråk. Kanske möjligen att den knutna näven som pressar hårt om självutlösaren till kameran kan tyda på frustration. Jag påverkas av det jag vet om ditt halsband. Det är tillverkat av resterna från ett kvinnligt preventivmedel som skulle lämnats in till ett apotek, men blev liggande i en låda. Nu är det en del av ditt självporträtt. Du visar upp ett obeskuret, obehandlat, oretuscherat fotografi taget i naturligt ljus. Är det viktigt för dig att visa hur du fotograferar med film, eftersom du har valt att visa negativets ram som en svart linje runt fotografiet? Jag tror det. Kanske finns det en längtan till fotografiets ursprung och hantverket som gått förlorat i och med skiftet från analoga till digitala kameror.

Jag känner till varifrån du hämtat titeln Protect me from what I want. Den är lånad av konstnären Jenny Holzer som arbetar med text som medie som hon sen projicerar i olika miljöer. Mellan åren 1985-86 visade hon vid Time Square olika texter med feministiska budskap på en storbildstavla:

”EVERYONE'S WORK IS EQUALLY IMPORTANT, HUMANISM IS OBSOLETE", "MEN ARE NOT MONOGAMOUS BY NATURE" AND "PROTECT ME FROM WHAT I WANT".

Jag tänker på hur mycket vi har gemensamt, du och jag Hannah, utan att vi känner varandra. Vi är nog relativt jämngamla och arbetar båda i en konstnärlig miljö. Du som utövare och jag med att skriva, ställa ut och prata om fotografi. Det finns så många som vi, kvinnor och män som funderar på hur högt pris valet att följa sin konstnärsdröm har. Och helt ärligt så är det ganska svårt att förena familj med ett konstnärligt yrke. Främst för kvinnor som fortfarande tar större ansvar i samband med till exempel föräldraledighet. Är det kanske det du funderar på när du tar ditt självporträtt?

Om vi ses någon gång igen vill jag prata med dig om Simon Kyaga som är överläkare i psykiatri vid Karolinska sjukhuset. Han berättade i ett sommarprogram på radion om hur hans forskning visar på sambandet mellan personer med kreativa yrken och olika psykiska sjukdomar. När jag hörde det tänkte jag att det är nog inte är såkonstigt att en del konstnärer mår riktigt dåligt. Priset för konstnärskap är högt. Du förväntas ha en gedigen utbildning från en konsthögskola, vara ett socialt geni som genom dina kontakter skapar viktiga nätverk och framför allt kunna skriva bra texter som ger grund till olika stipendier. Sen ska du leva på minimala ekonomiska resurser och gärna ha ett extra brödjobb för att kunna betala hyran. Allt det ska du vara som konstnär. Förutom att just skapa verk som betyder något för dig själv och din omvärld.

Till sist vill jag säga dig Hannah, att det du gör är viktigt. Jag tror på konsten som budskapsbärare och nödvändig del i vårt samhälle. Därför behövs människor som du, för att få oss andra att sätta oss ner och fundera över vår situation. Och över vilket pris ett konstnärskap ska ha.

Bästa hälsningar,

Susanne Fessé, fotograf, konstvetare


It's too dark to see your face by Susanne Fessé 2015

The photographs in the series it's too dark too see your face by hannah goldstein prompt a feeling of instability and unknowing. One image is taken in evening light and shows the backside of a naked man placed in the woods. On the ground lies a variety clothing and objects. In another scene you see an airplane made of paper hanging from the ceiling in a studio. The dark corners of the room make it impossible to see anything with out squinting your eyes. In the pictures there is a feeling of the moment before a disaster, soon disaster will strike and the figures in the images are still totally unaware.

The people have turned from subjects to being a symbol or an object for hannah goldstein’s ideas. Their bodies are there only to visualize a thought or a story. The photographs have a documentary trace in their visual expression, but it is impossible to know if they are staged or taken out of the photographers’ life.

goldstein has on purpose taken a step back and is exploring photography as a medium. She is pushing the boundaries like a stubborn child in regards to what a portrait can be. With the help of darkness she erases the contact between the viewer of the photograph and the photographed person, which creates an unbalance, which in turn entices further fantasies.

Susanne Fessé - Art Historian | Curator - Stockholm